- Lutningsgivare
- Introduktion och historik
Introduktion och historik
Från brytare till givarteknologi
Teknologin för tilt- eller lutningsgivare har utvecklats över åren från enkla lutningsomkopplare till sofistikerade helelektroniska givare som kombinerar flera sensorteknologier.
Lutningsomkopplare
För många år sedan var dessa enheter inga givare utan omkopplare som bestod av en rullande kula med en därunder liggande konduktiv platta. Omkopplarna var så konstruerade att en tillräcklig nivå av lutning gjorde så att kulan med hjälp av externt agerande fysikaliska krafter kunde rulla ut från sitt utgångsläge och forma en elektrisk förbindelse med plattan. Denna signal kan sedan användas antingen för att växla funktioner eller som indikator.
Till exempel användes sådana givare på utsidan av tåg för att detektera tväraccelerationer. När omkopplaren signalerade en kurva kunde hjulflänsens smörjning inledas.
Vätskebaserade givare
Utöver de enkla lutningsomkopplarna började vätskebaserade givare bli mer och mer vanliga. För första gång förtjänade denna teknik att kallas "lutningsgivare".
Vänster: viloläge, höger: lutande läge
- Gemensam elektrod
- Höger och vänster elektrod (+/-)
- Konduktiv vätska
- Resulterande lutningsvinkel
- Gemensamma anslutningar
Vätskefyllda givare innehöll resistiva eller kapacitiva vätskor i ett avtätat utrymme. När kapseln tippar från ände till ände, flyter vätskan till den ena eller den andra sidan vilket förändrar motståndet eller kapacitansen i en intern kopplingskrets. På så sätt kunde man direkt övervaka utgången av en kopplingskrets. Den kunde förstärkas eller översättas till andra utgångstyper. Medan dessa givare kunde ge exakta och pålitliga lutningsdata i många applikationer visade de dock upp flera svagheter, bl.a. långsam respons, känslighet för vibrationer och en begränsad livstid.